Alla vägar leder...

...till fucking Ullared.

Innan jag träffade C så hade jag aldrig varit där. Tre månader in i vårt förhållande så sprack mitt löfte att aldrig sätta min fot där. Jag sögs in i den billiga dimman... wow... här kan man göra fynd var känslan som senare byttes ut mot besvikelse efter att ha insett att deras klädstorlekar är måttade efter pygméer.

L=S

XL=M

XXL=XS

Ja, ungefär så var det. Nu kan det lätt räknas ut vilken storlek jag har.

Egentligen är det inte så farligt där om man skall analysera stället. Det som är det som drar ner det i botten är damavdelningen. Hundratals kvinnor med stirriga ögon går omkring som zombies och rycker i kläderna som om dom vore levande själar som dom behövde för att överleva.

HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP... som tur är så finns automatfiken som lätt överbefolkas av äkta män som precis som jag fått kapitulera för högre makter.

Varför skriver jag om detta då? Jo, igår så pajjade in av c's behåar. Den var av amningsmodell så det blev till att kika efter en ny sådan. Efter ett varv sökandes runt i stadens klädaffärer utan resultat så började iden sakta gnaga i mitt huvud. Bara för att glädja min älskade. Utan att jag märkte något så hade jag efter en stund uttalat orden som ledde till att bilen vändes söderut.

Vi var på väg till Ullared!

Men för att göra en lång historia väldigt kort så kan jag bara meddela att jag slapp gå in. Båda gångerna.Och självklart så skall jag skriva en förklaring till varför det bara blev två gånger.

Efter att C varit inne med tösen och handlat så begav vi oss hemåt via Torestorp. Nästan direkt efter det att vi lämnat Ullared så berättade C att hon hade sett en tunika som var så fin... och den var billig också. Vi fick alla höra hur fin den var och hur C så gärna ville ha den och att det var synd att vi har en så begränsad ekonomi just nu. Efter en och en halv mil gjorde jag en U-sväng. Det är kärlek det. Visst är det det men det är lite det också att om jag inte hade vänt så hade jag fått höra hur fin den här tunikan var och hur hon ångrar att vi inte hade pengar.

Så nu blir det makaroner och köttbullar idag. Imorgon är vi på grön kvist igen.

Well, well... så var det med gårdagen.

Bilden har kanske inget med inlägget att göra.

Svärmor vet inget om denna resa och jag önskar att det förblir så.