Så kass på det här.

För femtioelfte gången så sätter jag igång med en blogg. Denna gången har jag kanske en liten större chans att fastna vid det tack vare att hon här hemma har börjat med det och är en någorlunda flitig bloggare.
Så för femtioelfte gången... nu kör vi.

Bilen!
Denna rymliga röda kära ägodel som numera blivit ett sorgebarn.
I måndags slutade bränslepumpen att fungera vilket ledde till att min kära svensktillverkade pansarvagn fick bogseras hem. En grundlig genomgång på eniro.se gav mig en massa alternativ till ställen som skulle kunna ta hand om min pärla. Efter många samtal så hittade jag ett ställe som hade tid denna veckan. Idag (fredag) skulle dom laga den. En god vän hjälpte mig igår att bogsera bilen till verskstaden som lovat att laga den.
Tiden gick idag och strax efter två bestämde jag mig för att ringa och höra hur det gick med bilen.
Det visade sig att dom inte ens hade börjat med den... ring igen om en och en halv timme så får vi se sa dom.
Halv fyra ringde chefen för verkstaden och sa att dom inte blir klara med den idag så jag får ringa igen på måndag.
Va f*n! Jag behöver min bil och det var sagt att den skulle lagats idag. Och detta är en auktoriserad volvoverkstad och medlemmar i MRF (Motorbranschens riksförbund).
Man kan bli förbannad för mindre.
Till råga på allt så var verkstadschefen näst intill otrevlig när jag påpekade att det var sagt att den skulle vara klar idag. Det är väl inte mitt problem att inte han har tillräckligt med folk. Har man kommit överens så har man det. Näe... när jag väl har fått tillbaka bilen så skall det läggas in en kommentar på eniro.se och skickas iväg ett mail till MRF.
Sista gången jag anlitar den verkstaden och så skall jag inte rekommendera den för alla om man säger så.

Dags att avsluta detta inlägget med orden... Man kan bli blåst utan att vara ute i stormen.

Bilden har inget speciellt med inlägget att göra utan fungerar mer som en blickfångare.